Det man främst kommer ihåg från 2015 års Elitlopp är fimbullördagen. Det var svinkallt och det regnade. Det måste ha varit under tio grader. Om jag minns rätt började det till och med att hagla.

Visst, man känner sig som ett proffs när man är ute och står där vid bankanten med stelnade fingrar, dyblöta kläder  och plåtar. Veklingar göre sig icke besvär.

Inget ont som inte har något gott med sig. Det ohemula vädret ger en krämig imma, som ger trevlig kontrast och bakgrund. Se här! Delicious går förbi. Obs! Bilden är ej kroppad. Den är kommen rätt från kameran. Ni som plåtar vet hur svårt detta är. En bild att yvas över.

Stefan Melander värmer upp. Den härdade yrkesmannen, ute i alla väder. Ytterligare en dag på jobbet.

Så här såg det ut under fimbullördagen. Festligt, folkligt, rått och kallt.

Under fimbullördagen fick jag imma i mitt teleobjektiv. Ni som plåtar vet vad det innebär. Det kan ta dagar att få bort. Jag kunde alltså inte plåta under söndagen. Jag hade dock en 28:a med mig. Fick hänga kring vinnarcirkeln och hoppas att få något. Och det var inte dumt. Det gav mig tillfälle att hänga med de franska damerna.

V75, första avdelningen, fyraåringseliten för ston. Det franska superstoet Billie De Montfort leker med konkurrenterna, spurtar till överlägsen seger. Den franske kusken Eric Raffin går upp i vinnarcirkeln och mottar publikens hyllningar. Billie De Montfort var jättefavorit på V75. Många hade spikat. Så det var många som var glada i publiken. Det här är något som utlänningar ibland inte förstår. Om en häst är favorit på vinnarspelet men torskar är det inte många som blir sura. Vinnarspelet är hos oss en efterrätt: visst, det kan vara trevligt att spela vinnare, men det viktiga är vad som sker på de stora streckspelen. Och om man är omgångens dunderspik på V75 och infriar förväntningarna, då kommer man få kärlek. Dessutom i första avdelningen! Många som spikat känner att de nu har slagläge.

Så E-läktaren börjar sjunga: ”Eric Raffin, Eric Raffin, vi har spelat på Eric Raffin.” (melodi: Seiern er vår). Eric Raffin hör sitt namn. Vänder sig om förvånad, glad. Lyfter glaset mot publiken. Det är som om Örjan Kihlström hade vunnit lopp på Vincennes och den franska publiken börjar sjunga: ”Orjan Kihlstrom, Orjan Kihlstrom.” Det finns inte på kartan.

Något liknande hände för övrigt under Elitloppet förra året. Timoko har vunnit. E-läktaren ropar Goops namn. ”Goop, Goop, Goop!” Björn Goop hoppar upp på podiet, slänger handskar och brillor mot publiken. Hoppar ner. Publiken börjar då ropa: ”En gång till! En gång till!” Några fransmän i Timokos entourage missuppfattar situationen. De tror att man ropar ”Ti-mo-ko! Ti-mo-ko!” De hoppar upp på podiet, viftar med armarna och leder publiken. Efteråt kan man läsa i franska tidningar hur Timokos fans känner att de upplevde en fantastisk kommunion med publiken. Elitloppspubliken är känd för att vara generös mot utländska gäster. Och visst, så är det. Ändå, språkförbistringen kan ge upphov till viss humor.